Jag är precis hemkommen från Janesh Vaidyas ayurvedaretreat i Kerala, Indien. (Om du är nyfiken kan du läsa mer om min upplevelse från retreatet klicka på denna länk.) Jag tillbringade två veckor där, nästan helt bortkopplad från omvärlden.
I mig bor det mycket energi och när jag engagerar mig i människor eller projekt gör jag det med hela mitt hjärta. Från en tidsperiod där allt snurrade som mest landade jag i Indien. Där i en liten oas, mitt i en annars rätt högljudd indisk fiskeby, levde jag barfota i två veckor. Kom ihåg att om du åker till Kerala får du verkligen vara mitt i Indien, med allt vad det innebär så släpp dina förväntningar och fokusera på varför du kom dit. Det är en viktig aspekt.
Jag behövde få rota ner mina fötter i marken. Jag behövde landa på riktigt för att återigen hitta kontakt med mitt hjärta, lekfullhet och livsglädje. Jag hade varit för mycket i görandet. Jag hade kört många härliga AntiGravity-klasser, instruerat på event, rekat nya retreatplatser osv… Lite för mycket av det goda och den nyfunna friheten helt enkelt.
Vi vaknade med solen varje morgon. Jag såg soluppgången springandes barfota i sanden, mediterade med vågorna och jag gjorde min yogapraktik. Jag hade stannat upp. Jag hade börjat lyssna på kroppen och faktiskt höra vad kroppen svarade. Jag kände hur kroppen av sig själv började helas. Själva healingprocessen påskyndades av den fantastiska mat som serverades och de innerliga och underbara behandlingarna som vi fick.
De sista dagarna på retreatet började äntligen de sista pusselbitarna lägga sig till rätta och jag började se saker utifrån ett annat perspektiv. Jag tillbringade tid med mig själv och då började jag utforska mig själv på riktigt. Jag öppnade på locket och såg mina rädslor. Jag tillät mig att vara rädd och förtsätta framåt långsamt, varsamt och med villkorslös kärlek. Jag kände hur hela min kropp kämpade emot. Min hjärna ville bromsa mig, men jag visste att jag behövde fortsätta framåt i min takt. Våga se mina rädslor i ögonen och gråta. Hela min kropp skakade. Jag hade långsamt börjat att skala av och släppa taget om känslor som satt djupt rotade. Jag utmanade mig och jag gick på stigar som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle våga ens trampa ner en tå på. Men jag visste att den enda vägen framåt var genom kroppen och hjärtat. Hjärnan hade fått styra alltför mycket igen.
Att få känna hur saker sitter fast djupt inne och våga gräva ännu djupare kräver mod. Och jag var modig. Mitt tema detta år är just MOD och denna resa till Indien var bara ett av många steg som jag har tagit för att bli modigare. Sista dagen var det som om något som suttit hårt där inne äntligen släppte taget om mig. Det var som om mitt hjärta varit fastbundet och nu kunde slå helt fritt. Jag kunde andas djupare, jag kunde älska livet mer. Jag kände en otrolig glädje och frihet i kroppen. Jag sprang och kände mig lätt som en fjäder. Jag dök i vågorna och jag skrattade från djupet av mitt hjärta. Glädjen var obeskrivlig. Jag kan inte vara mer än tacksam både för jag vågade och tog mig tid att åka på Ayurvedaretreat, men också alla de underbara människor jag lärde känna i Indien som höll space och gav mig utrymme att helas. Kroppen kände sig som ny igen och ryggsmärtan var borta.
Men hur skulle jag kunna fortsätta leva ayurvedisk i vardagen? För att slutföra behandlingen från retreatet ska vi leva ayurvediskt i tre månader dvs veganskt och sockerfritt och sedan anpassa kosten efter obalansen som finns i kroppen just nu. Vi skulle även ta bort vete och som brödlover är det nog den största utmaningen.
Första utmaningen kom när jag kom till flygplatsen i Indien och skulle gå in på loungen för att ta något att äta. Jag utlyser även en tävling bland flygbolag om vegansk kost. Jag lider med er alla som är veganer. Några varma spenatblad, potatiskrocketter och tomatsås är bara ett exempel.
När jag kom hem till Stockholm i måndags, var det bara att packa om väskan. Igår flög jag vidare västerut. Samma matutmaningar igen. I den del av Mexiko där jag befinner mig just nu är rött kött en viktig del av kosten. Men jag har bestämt mig nu att det är dags att testa att bli köttfri så långt det går och varför inte göra det där jag får mest utmaning. I Sverige hade det varit mycket enklare. Inte för att jag någonsin ätit mycket kött, men både av miljöskäl, hälsoskäl och för djuren. Det är dags för mig att dra mitt strå till stacken.
Imorse gjorde jag mitt anpassade yogaprogram. Jag hade otroligt gott om tid då jetlaggen från Indien gjorde att jag vaknade 03:00. Efter att ha mediterat och yogat i mer än 1h kändes kroppen som ny igen. Idag har jag också lyckats 100% med kosten, även om det finns så mycket som jag längtar efter att få äta varje gång jag kommer till Mexico. Tortillas, mums!
Jag tror inte på saker innan jag får uppleva dem, men dessa två veckor i Indien hjälpte mig att bli smärtfri i min kropp och jag är nyfiken på hur. Jag vet att maten har varit den medicin som jag letat efter länge. Framförallt så vill jag fortsätta utan smärta och det är motivation nog att hålla i. Det är dags att bli metalt stark och inte falla för frestelser som finns runt mig konstant. Jag har lyckats i 3 dagar att äta så gott som ayurvediskt och jag har bestämt mig att ge mig själv 3 månader av läkning.
Frågan till dig blir således, finns det något som du kan avstå från helt, som du stoppar i dig och du vet inte gör gott för din kropp? Håll ut med mig i 3 månader. Efter 3 månader utvärderar vi tillsammans.
Tack för att du tog dig tid att läsa <3
Isabella